En opera som klingar av naturens kraft
Havets och isens skönhet och obeveklighet skall höras i musiken. Likaså den lilla människans förhållande till de omgivande naturkrafterna. Utgående från dessa tankar började tonsättaren, dirigenten och violinisten Jaakko Kuusisto arbeta på en ny inhemsk opera – Is. Den bygger på Ulla-Lena Lundbergs succéroman.
Tonsättaren Jaakko Kuusisto berättar om sin opera inför uruppförandet
Kuusisto har själv bott i yttre skärgården. Han känner väl förhållandena i romanen där konflikten mellan människan och naturen är så påtaglig. ”Jag minns hur ivrig jag blev på riktigt, då jag läste Is för första gången, detta verk som beskriver skärgårdens värld så väl. För mig var operabeställningen synnerligen välkommen och partituret föddes i rask takt. En mindre inspirerande berättelse hade nog inte blivit färdig så snabbt”, säger Kuusisto.
Is är en berättelse som går från lyckliga förväntningar mot grym tragedi. Operan beskriver en prästs och hans familjs liv i den yttre skärgården. ”På ytan är berättelsen inte så händelserik men under ytan pyr ett stort drama. En sådan berättelse ger kompositören väldigt många möjligheter”, säger Kuusisto.
Ett av verkets betydande teman är gränsen mellan den värld vi känner och livet efter detta. De människor som isen tidigare farit iväg med blir vägvisare som varnar de levande för havets faror. Kuusisto ville att det hörs i musiken, när berättelsen överskrider gränsen mellan dessa världar. ”Scenerna som beskriver den andra verkligheten innehåller moderna element. Ljudet processas i någon mån och ibland används en inspelad bakgrund bestående av mycket lågmälda hotfulla vindeffekter, inget dunder utan olycksbådande muller.”
Kuusisto lovar emellertid att musiken i Is följer operatraditionen med arior, körscener och mellanspel. I en opera som handlar om en präst förekommer naturligtvis också många psalmer. Nationaloperans kör har en central roll. Viktiga är även orkesterklangerna, eftersom ”orkesterfreaken” Kuusisto, så säger han själv, njuter speciellt mycket av att få skriva för en stor besättning.
Som de starkaste scenerna i Is framstår emellertid ariorna. Berättelsens andra huvudperson, prästfrun Mona, sjunger i slutet en aria som enligt Kuusisto summerar verkets kärna. ”Mona är en stram och handlingskraftig person, som inte förmår betyga mannen sin kärlek och ömhet förrän denne gått bort. Scenen är också i boken så gripande, att jag komponerade den allra först. Jag kände på mig, att efter en dylik aria kan det inte längre ske någonting lika berörande i operan”, säger Kuusisto.
Text TUIKE LEHKO
Bild PETRA TIIHONEN
Vi rekommenderar
Simon Boccanegra: handlingen
”En av de viktigaste konstruktionerna i konstens historia”
Ringen är en visuell saga där allt är möjligt
I musiken finns allt som behövs
Madama Butterfly: ett japanskt perspektiv
Nybörjarguide till opera
Intervju med Nationaloperans nya konstnärliga chef Thomas de Mallet Burgess
