Gå till innehållet

Hannu Lintu inleder sin period som chefsdirigent på Nationaloperan och -baletten i augusti 2021. Cavalleria rusticana och Pagliacci blir en ståtlig början på Hannus första säsong. Läs Hannus tankar om verken.

Cavalleria rusticana och Pagliacci hade sina uruppföranden i början av 1890-talet. Hur placerar sig dessa verk i operamusikens historia?

Det var fråga om en motreaktion mot den musikteater som baserade sig på mytologier och epokdramer, som till exempel Richard Wagner och Giuseppe Verdi representerade och som upplevdes som gammaldags. Gudafigurer, kungligheter och överklasskurtisaner intresserade inte längre unga italienska tonsättare. Så uppstod verismen och i och med den blev vanliga människor, vändpunkter i deras liv och känslor som lett dit, fokus i dramat. Musiken försökte beskriva dessa känslor omedelbart och oförställt. Jag ser Cavalleria rusticana och Pagliacci som musikhistoriska övergångsverk. De byggde visserligen på det som opera dittills hade representerat, men å anda sidan stakade de med sitt tema och sin realistiska musik ut riktningen för den stora brytningen i opera vid skiftet mellan 1800- och 1900-talen. Det inverkade till och med på självaste Verdis sena produktion.

Leoncavallo tonsatte Pagliacci efter att ha inspirerats av Mascagnis Cavalleria rusticana. Denna dubbel är kanske den kändaste i operahistorien och det sägs ofta att verken passar bra ihop stilmässigt. Vilka likheter har verken?

Cavalleria rusticana och Pagliacci är givetvis självständiga verk och deras tonsättare tänkte inte i något skede att verken skulle komma att uppföras samma kväll. De har visserligen massor av likheter i fråga om melodi och rytmik, så de kan i en lyckad produktion låta som ett enda verk. Numera skulle ju sådana likheter leda till beskyllningar om plagiat.

Framför allt är det formen som är lika hos dem. I båda verken uppförs först en orkesterprolog, som dock också innehåller sång. Det var Mascagnis unika idé, som Leoncavallo utvidgade. Prologen följs av en körscen som sätter händelsernas geografiska och sociologiska ramar: vi befinner oss i en liten italiensk by, mitt i personliga händelser som berör vanliga lantbor. Snart får lyssnarna höra om de centrala förvecklingarna, när triangeldramat mellan nyckelpersonerna avslöjas. Därefter leder orkesterns mellanspel, intermezzo, mot dramats klimax: en masscen följer och sedan kulminerar svartsjukan i tragiska händelser.

Skillnaden mellan verken är den geniala gudstjänstscenen i Cavalleria och commedia dell’arte-delen i Pagliacci, en pjäs i pjäsen. Dessa element gör verken unika. Men jag har också sett uppföranden där verkens likhet har varit utmattande. I Michielettos regi har likheten dock vänts till en fördel på ett lyckat sätt.

”Jag ser Cavalleria rusticana och Pagliacci som musikhistoriska övergångsverk. De byggde visserligen på det som opera dittills hade representerat, men å anda sidan stakade de med sitt tema och sin realistiska musik ut riktningen för den stora brytningen i opera vid skiftet mellan 1800- och 1900-talen.”

Ett typiskt drag för verismo-opera är passion som leder till våldsam död, och det är också ett centralt tema i såväl Cavalleria rusticana som Pagliacci. Hur tar detta sig uttryck i musiken?

Verken ljuder av det oundvikliga ödet, det är ständigt närvarande i musiken som ett tema i olika variationer. Därtill finns det också andra motiv i metodurvalet, som specifika teman för svartsjuka och kärlek. Det skulle faktiskt gå att göra upp en förteckning över dessa, precis som man brukar göra över de musikaliska ledmotiven i Wagners operor. Det skulle visa att fastän Cavalleria rusticana och Pagliacci föddes som motreaktion till Wagner, har de också mycket att tacka denna tyska mästare för.

Musiken fungerar som en bro mellan de tragiska händelserna och känslorna. Våldet och passionen ger den intensitet. Här befinner vi oss vid ursprunget för definitionen av verism. Radikala ämnen kombinerade med emotionell musik berörde lyssnarna på ett nytt sätt: en tragedi kan drabba vem som helst. Det här är verismens arv som fortsatte långt in på 1900-talet.

Det arvet går fortfarande att känna igen. Man behöver ju bara öppna en kvällstidning för att inse att svartsjukemord begås också i dag. Tematiken är alltså internationell och tidlös, det handlar inte bara om ett tragiskt särdrag hos en liten italiensk by på 1800-talet. Vi kan enkelt identifiera oss med ödet för operans rollfigurer och med hur de lider och vilka enkla känslor det är som styr figurerna.

Leoncavallo och Mascagni var så kallade one-hit wonders. De tonsatte nästan lika många operor som deras samtida Puccini. Ändå är det dessa två av Leoncavallos och Mascagnis operor som är allmänt kända, medan största delen av Puccinis produktion hör till operahusens standardrepertoar. Vad tror du att det här beror på?

De här verken hör ju till operahistoriens milstolpar. Men om man vill bli en hitkompositör, måste det finnas fler än en hit. Puccini hade en bra känsla för vad världen ville höra. Hans verk hade teman som den internationella publiken gillade och de togs genast in på repertoaren i alla kulturregioner.

I fråga om musiken påminner dessa tre tonsättares verk om varandra: de har arialiknande höjdpunkter, men musiken framskrider utan recitativ och berättandet är flytande. Det här är visserligen en wagneriansk tanke, men det kan ha varit en allmän evolution inom konstmusiken i slutet av 1800-talet, inte bara en förändring inom opera: betoningen av detaljer höll på att övergå till ett kontinuum.

Många av Puccinis populära verk sjuder av musikalisk kraft och sångarnas vokala egenskaper utnyttjas extremt skickligt. Det lyfter Puccini till en klass för sig. Det speciella i hans kompositionsförmåga var att han behärskade den stora formen. En opera är tillräckligt lång för att utveckla ett drama. Man kan säga att i fallen Cavalleria rusticana och Pagliacci är historien däremot snabbt berättad. Men kanske en utveckling inte är nödvändig i berättelser där ett uppenbart triangeldrama orsakar mord.

”Musiken fungerar som en bro mellan de tragiska händelserna och känslorna. Våldet och passionen ger den intensitet. Här befinner vi oss vid ursprunget för definitionen av verism.”

Många fängslas just av det orealistiska i opera. Av känslan att komma bort från vardagens rutiner och få sjunka in i en annan värld. Var är det då som fascinerar i verismo-opera?

Om en orealistisk historia betraktas som operans funktion, har verismen inte mycket att ge. Men oavsett historien kan vilket verk som helst höja sig över vardagen om det innehåller tillräckligt skickligt komponerad musik. Jag anser att det som gör de här två operorna imponerande är uttryckligen musiken. Den är emotionell och beskriver händelseförloppet direkt. När det sker en svängning i rollfigurens känslor, avspeglas det i musiken. Förändringarna i agogiken och dynamiken indikeras mångordigt och exakt i partituret.

Verken är intensiva att dirigera, för det sker något plötsligt i nästan varje takt och tempot växlar ofta. Partituret innehåller många noteringar om i vilken emotion musiken ska framföras. Då måste man få uppsättningsmaskineriet att andas dessa ständiga små förändringar som tonsättaren och musiken kräver. Det är väldigt utmanande och kräver koncentration och exakthet av alla medverkande i föreställningen. Man måste skapa en illusion av att minsta lilla förändring är intuitiv och uppstår i situationen. I själva verket måste de inövas omsorgsfullt.

Intervjun PETRA RÖNKÄ
Bilder HEIKKI TUULI och ILKKA SAASTAMOINEN, Hannu Lintus bild VEIKKO KÄHKÖNEN

Cavalleria rusticana & Pagliacci får premiär på Finlands nationalopera 20.8.2021. Läs mer.