Siegfried, född som kärleksbarn till två syskon, känner ingen fruktan. Genom strid återtar han ringen smidd i Rhenguld och ställer sig i vägen för överguden Wotan.
Mytiske Siegfried är omnipotent: han smider ett oövervinnerligt svärd, tar livet av en drake, förstår fåglarnas sång och väcker en sovande skönhet med en kyss.
Siegfrieds sagolika historia äger rum i dagens oroliga själslandskap, där steroidpumpade muskler är människans mått.
Mime avslöjar för sin fosterson Siegfried att han inte är hans riktiga far. Mime visar Siegfried det sönderslagna svärdet Notung som han förgäves försökt smida helt. När Siegfried gett sig iväg kommer Vandraren för att träffa Mime och talar om för honom att Notung kan smidas ihop endast av den som inte fruktar någonting.
Siegfried återvänder och Mime försöker ta reda på om han är tillräckligt orädd. Mime målar upp skräckbilder, men Siegfried bara skrattar åt allting. Han slår svärdet i än mindre bitar och lyckas smida Notung helt igen. Under tiden blandar Mime en giftig dryck avsedd för Siegfried. Båda ger sig av mot draken Fafners boning.
Alberich håller vakt i närheten av Fafners grotta och grubblar över hur han ska få sin åtrådda skatt. När Vandraren stiger fram, ser Alberich att det är Wotan. Wotan berättar att det snart kommer en hjälte som kan döda Fafner, men att Mime vill ha skatten. Wotan väcker Fafner för att varna draken. Alberich uttrycker igen sitt krav på världsherravälde och iakttar Siegfried och Mime som närmar sig.
Siegfried lyssnar på fågelsången och försöka svara dem med en rörflöjt och ett silverhorn. Hornet väcker Fafner och i kampen stöter Siegfried Notung i monstrets hjärta. Den döende Fafner varnar Siegfried för framtiden. Fafners blod får Siegfried att förstå fåglarna som ger honom rådet att ta ringen och trollhjälmen och varnar honom för Mimes ränker. Mime försöker få Siegfried att dricka giftet, men Siegfried tar till sitt svärd och lämnar Mimes döda kropp bredvid Fafners. Skogsfåglarnas sång för honom till en kvinna som väntar på räddning mitt bland eldslågor.
Wotan manar fram Erda för att få veta om hans planer kommer att förverkligas. Erda ger Wotan rådet att vända sig till normerna och sjunker bedrövad tillbaka i sin eviga sömn när hon hör om straffet som hennes dotter fått.
När Wotan försöker hindra Siegfried att ta sig upp på berget, hugger Siegfried med Notung av Wotans spjut, som en gång hade slagit svärdet i bitar. Guden stiger åt sidan och låter ynglingen gå fritt vidare.
Siegfried banar sin väg genom elden och hittar en sovande hjälte, som visar sig vara en kvinna. Siegfried hoppas att han funnit sin länge efterlängtade mor, men Brünnhilde berättar att modern är död. Till en början avvisar hon Siegfrieds kärleksbetygelser, för befriaren måste bevara hennes renhet. Slutligen tar känslorna överhanden och Siegfried och Brünnhilde kräver rusiga av kärlek trotsigt att Valhalla och dess gudar ska förintas. De förkunnar extatiska: ”kärleken är lysande, döden är leende”.