Jag var ganska ung när jag såg Salome första gången, men jag minns väl att verkets slutscen redan då gjorde ett starkt intryck på mig. Musiken var väldigt vacker, men scenen med kvinnan och det blodiga löshuvudet kändes motstridig och förvirrande i förhållande till musiken. Under min karriär som regissör har jag letat efter ett lämpligt tillfälle att få regissera Salome och borra mig djupare i just den motsättningen.

Berättelsen om Salome är typisk för Richard Strauss, i hans verk avspeglas en särskild förståelse för mångfacetterade kvinnokaraktärer. På ett allmänt plan är Salome berättelsen om en ombildad familj: Herodias är familjens mor, Herodes är hennes andra make och Salomes styvfar. Stämningen är spänd från första början, när det står klart att Herodes är mer intresserad av sin styvdotter än sin hustru.

En central figur är givetvis också profeten Jochanaan som trotsigt beskyller nästan alla omkring sig för att vara syndiga och verkar helt ta avstånd från det sinnliga. Denna mångskiktade figur ställer fler frågor än den ger svar. Han har något slags ändlös längtan och det är svårt att säga om han längtar efter kärlek, sex, eller kanske en andlig, mystisk kärlek eller en högre makt. Jochanaans karaktär ger historien en djupare dimension av kärlek och död.

En central figur är givetvis också profeten Jochanaan som trotsigt beskyller nästan alla omkring sig för att vara syndiga och verkar helt ta avstånd från det sinnliga. Denna mångskiktade figur ställer fler frågor än den ger svar. Han har något slags ändlös längtan och det är svårt att säga om han längtar efter kärlek, sex, eller kanske en andlig, mystisk kärlek eller en högre makt. Jochanaans karaktär ger historien en djupare dimension av kärlek och död.

Salome sågs första gången som Oscar Wildes teaterpjäs i Paris 1896. Oscar Wilde var en human och kärleksfull man, och han ville knappast forma Salome till förebilden för en förförerska som definieras ytligt bara utifrån sitt kön eller sin sexualitet. Själv ser jag Salome som en människa som förstås känner hur män reagerar på henne, men som också försöker dölja sin sexualitet. Hon är framför allt en skarp, smart och fiffig person, och dessa hennes egenskaper har förringats genom tiderna.

Uruppförandet av Strauss Salome i Dresden 1905 var samtidigt en succé och en chock. Det var visserligen modernt vid den tiden att se starka kvinnofigurer på operascenen, men i Salome togs arketypen för en femme fatale på många sätt till en ytterlighet. Salome tog rätten i egna händer. Hon var en ung flicka som kontrollerade människor i sin omgivning, beslöt själv inte bara över sitt eget, utan också över en annan människas, Jochanaans, öde.

Utöver historien är musiken en viktig inspirationskälla för mig. Jag har regisserat så många verk av Strauss att han nästan känns som en släkting. Hans musik har enormt många nivåer som ger djupare mening åt teman som kanske förefaller enkla. När man tittar på Strauss partitur är det lätt att i musiken hitta en naturlig mening för allt som jag regisserar på scenen. Strauss var skicklig på att skildra hur motstridig den mänskliga naturen är. Därmed var de förmodligen naturligt för honom att tonsätta en berättelse som Salome.

Oscar Wilde var en fantastisk iakttagare av situationer och människors beteende. I Salome beskriver han lyckat hur enfaldiga människor i slutändan är när de är förälskade eller suktar efter makt, men inte vill erkänna det. Det ger Wildes Salome en rentav komisk nyans: komiken uppstår av att det inträffar något och efter det inträffar något annat, som kanske är helt motsatt till det föregående. I operan försvinner denna komik, för Strauss har en annan takt i dramat.

Det finns inte heller en tillstymmelse till komik i operans sista scen, Salomes monolog, där Strauss ger karaktären djup. I den scenen nedmonterar han allt det som Salome har blivit i sin omgivning: dekadent och blodtörstig, trots att hon bara är en ung flicka. Slutscenen är som en reningsprocess som Salome genomgår och hittar sina känslor och sin rena, klara själ. Strauss musik avslöjar Salomes oskuld, en verkligt klok människas oskuld. I den här produktionen har jag försökt lösa gåtan som jag började grunna på när jag såg Salome första gången.

Text PETRA RÖNKÄ
Bilder HEIKKI TUULI
Bild av Christof Loy NICOLAS FRANCISCUS

Läs mer om Salome