Orientalismen och Puccinis Turandot
Basrepertoaren hos dagens operahus bygger i hög grad på verk som skapades vid sekelskiftet 1800–1900. Den tidens drömska längtan till fjärran länder koncentrerades i orientalismen.
Vad är orientalismen och hur tar den sig uttryck i konsten?
Orientalism avser en Europacentrerad attityd till kulturerna i Mellanöstern, Asien och Nordafrika. Dessa kulturer betraktas som mindervärdiga, statiska och outvecklade jämfört med europeisk kultur, som anses vara ”utvecklad, rationell och mer högtstående”. (Fem-Rs ordförklaring.)
Begreppet orientalism introducerades i forskningen om västerländsk konst av Edward W. Said i verket Orientalism (1978). 1800-talets orientalistiska konst stöttade kolonialstaternas imperialistiska makt genom att separera ”väst” och ”öst” från varandra och framställa ”österlandet”, ”orienten” som underställda ”västerlandet”, ”occidenten”. Orientalistiska konstverk från målningar till operor var tolkningar, oftast skapade av män, som avspeglade sin tids fördomar, stereotyper och fantasier.
Intresset för Mellanöstern och Asien var beundran eller förfaselse ovanifrån, och innebar att andra kulturer sågs som källor till njutning för européer.
Orientalism förekom redan långt före 1800-talet. Först blev det turkiska modernt, sedan Persien och Kina samt Indien och Japan. Framför allt efter att de europeiska stormakterna på 1680-talet uppnådde en avgörande seger över ottomanerna i Turkiet, förändrades de östliga grannfolken från ett hot till potentiella resurser i såväl materiell som kulturell bemärkelse. Orientalismen följde den europeiska världserövringen i spåren. Intresset för Mellanöstern och Asien var beundran eller förfaselse ovanifrån, och innebar att andra kulturer sågs som källor till njutning för européer.
Perioden från 1870-talet fram till första världskriget var en tid av imperialistisk ideologi då europeiska kolonialmakter underkuvade en stor del av den övriga världen. I takt med att exploateringen av kolonierna tog allt större proportioner, växte orientalismen till en veritabel mani som matades med föremål hämtade från kolonierna. I och med den ökande konsumtionskulturen blev allt österländskt till moderna konsumtionsvaror. Orientaliska motiv var ständiga favoriter i konsten och de kunde beskådas på världsutställningarna. Den orientaliserande blicken såg människor från fjärran länder som fascinerande Andra. Dessa andra var framför allt kvinnor, från så kallade odalisker i harem till indiska prästinnor och japanska geishor. De sågs som passiva mål, exotiska objekt för den västerländska mannens sexuella lust. Idealiseringen av främmande folk fungerade som motsats till det upplevda förfallet i den industrialiserade världen.
Många operor från sekelskiftet 1900 är uttryck för längtan till det fjärran och främmande. Orientalistiska operor som inspirerades av det östliga Andra kompletterade de europeiska åskådarnas fantasier om det exotiska Öst. Exempel på sådana operor är franska Georges Bizets opera Pärlfiskarna, där händelserna utspelar sig på Ceylon (nuvarande Sri Lanka), franska Leo Delibes Lakmé placerad i Indien samt italienska Giacomo Puccinis Turandot med motiv från den kinesiska kulturen och Madama Butterfly som utspelar sig i Japan.
En italiensk tonsättares tolkning av kinesisk kultur
Giacomo Puccini, född 1858, komponerade 12 operor under sitt liv och av dem utspelar sig händelserna i endast tre i hans hemland Italien. Tydligast avspeglas den orientalistiska attityden i de ovan nämnda Turandot och Madama Butterfly.
Turandot hade premiär i Italien 1926. Puccini och de italienska librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni använde sig av ett ämne som hade framförts i flera olika versioner på europeiska scener sedan slutet av 1700-talet: 1762 hade Carlo Gozzis commedia dell’arte-pjäs Turandot premiär i Venedig och den i sin tur hade tagit intryck av François Pétis de la Croixs samling av persiska sagor Les Mille et un Jours. Skådespel och operor med Turandot-tema är exempel på orientalistiska verk som grundar sig på stereotypa föreställningar om människorna och kulturen i Kina. I den imperialistiska tidens samhälle erkände man sällan andra kulturers värde i sig eller satte sig in i dem från deras egna utgångspunkter. Även de som kritiserade kolonialismen och var genuint intresserade av andra kulturer hade svårt att helt lösgöra sig från sin tids ideologi där Europa sågs som överlägset.
Berättelsen om Turandot handlar om en kinesisk prinsessa som ger sina friare en utmaning: för att få gifta sig med henne måste friarna svara rätt på tre frågor. Fel svar leder till att de avrättas. Den europeiska konstvärlden i början 1900-talet var full av sådana dystra vuxensagor. Commedia dell’arte-stilen i Gozzis ursprungliga pjäs avspeglas i de clownaktiga ministerfigurerna Ping, Pang och Pong som utgör en stark kontrast till den ömkansvärda slavflickan Liù samt till det monumentalt utmejslade huvudparet prinsessan Turandot och prins Calaf.
I den orientalistiska musiken bearbetades ofta melodier från andra kulturer kraftigt eller man hittade själv på helt nya sådana.
Utöver berättelsen representerar också musiken i Turandot en tidstypisk exotisering. Det sagolika i operans färgmättat orkestrerade partitur understryks av instrument som associeras med Kina och den mångsidiga användningen av kören. Pentatoniska melodier, komplex rytmik och mångtydiga harmonivärldar byggda på långa bastoner, det vill säga orgelpunkter, skapar en gnistrande, mörktonad fantasi om ett mytiskt kinesiskt förflutet.
I den orientalistiska musiken bearbetades ofta melodier från andra kulturer kraftigt eller man hittade själv på helt nya sådana. I Turandot använde Puccini många ursprungligen kinesiska melodier. Han hade inte besökt Kina, men kände en diplomat som arbetat där. Av honom fick Puccini äkta kinesiskt material, däribland en speldosa som spelade lokala hymner. Tonsättarens intresse för kinesisk kultur var genuin, men det kan inte sägas ha motiverat en vilja att respektera den kulturen. Puccini fascinerades av att skapa en miljö som kändes så äkta som möjligt, men slutresultatet är det samma som i orientalistisk konst överlag: det andragjorda öst framställs som källa till njutning och upplevelser för den europeiska publiken. Kinesiskt melodimaterial har anpassats till västerländska musikaliska ramar. Användningen av kinesisk gong eller xylofon inte bara målar upp en kinesisk stämning, utan understryker även grymheten som skildras i operan och förstärker stereotypin om kineserna som våldsamma barbarer.
Varför prata om orientalismen nu?
Opera är scenkonst som kan leva i tiden med hjälp av nya tolkningar. Genom att presentera gamla operors historia kan vi visa i ett hurdant samhälle verken i tiderna skapades och vad rasistiska stereotypier grundar sig på. I sin nya version av Turandot strävar regissör Sofia Adrian Jupither efter att gallra bort det traditionella uppförandets föråldrade skikt och reflektera över vad är som gör verket aktuellt just nu.
”Traditionellt innehåller Turandot föråldrade könsroller, kvinnohat och rasistiska stereotyper. Det är absolut viktigt med tanke på hela konstartens framtid att det talas om dessa problematiska teman, för bara på det sättet kan vi bearbeta dem. Vårt sätt att ta oss an Turandot är ett ödmjukt försök att visa hur vi fortfarande idag kan framföra verk som är centrala för operahistorien”, säger Jupither.
Text PETRA RÖNKÄ & AULI SÄRKIÖ-PITKÄNEN
Turandot ses på nationaloperans huvudscen 27.1 – 4.3.2023. Läs regissör Sofia Adrian Jupithers tankar om Turandot.
