Jag är utbildad formgivare, mitt huvudämne var kläddesign. Jag kom till Operans och Balettens ateljé som praktikant 1999 och efter det fick jag vikariera min kollega där som blev alterneringsledig. På den vägen är jag.

Man kan säga att det var balettdansarnas tyllkjolar, alltså tutuerna, som ursprungligen fick mig att komma till huset. Jag var – och är fortfarande – intresserad av att göra tutuer, för det finns så mycket man ska tänka på i dem och även direkta ”hemligheter”. Varje baletthus gör tutuerna på sitt eget sätt, det finns nästan ingen litteratur om hur de görs, och i Finland undervisas inte längre tututillverkning någonstans. Det enda sättet att lära sig sy tutuer är att få se och pröva på hur de görs, och därför sökte jag mig från början till praktikant vid Operan. Som liten dansade jag också själv balett en tid, så kanske mitt intresse för tutuer delvis kommer därifrån.

Min arbetsplats syateljén är en del av kostymateljén där det utöver sömmerskor och skräddare arbetar hatt- och smyckesmakare, skomakare, färgare samt anställda i kostymförrådet. Vi gör alla dräkter till föreställningarna som måttbeställda enligt kostymörernas planer, så utöver själva syendet utgör måttagning, mönsterritning, provningar och ändringar av dräkterna en stor del av vårt jobb. Vi sömmerskor tillverkar mestadels dräkter åt de kvinnliga artisterna, medan skräddarna har huvudansvaret för de manliga artisternas kostymer. Vi har ett nära samarbete med kostymvårdarna, som bland annat ansvarar för att dräkterna hamnar på rätt personer under föreställningarna.

I det här jobbet är ingen dag den andra lik. Arbetsdagens program och tidsplan beror på vilka föreställningar som just då repeteras och uppförs. Vi jobbar samtidigt både med operor och baletter som ses på scenen och med verk som har premiär på kommande samt föreställningar som återkommer till repertoaren.

Vi inleder arbetsveckan med ett möte på måndagsmorgonen, där vi tillsammans går igenom veckans program. Vi antecknar dagligen på en arbetsfördelningstavla vem som jobbar med vad. Men allt arbete går inte att planera i förväg, för det händer och sker hela tiden något i huset. Kostymerna kan skadas under en föreställning och de måste snabbt fås i skick så att artisten igen kan stiga ut på scen framför publiken. Reparation av dräkter i användning är alltid första prioritet under spelsäsongen.

Det är ofta fart och fläng i syateljén, fastän man kanske inte skulle tro det vid första anblicken. Föreställningarnas rollbesättning kan ändras av olika orsaker med mycket kort varsel. Då måste dräkterna ändras och göras om för olika artister ibland alldeles i sista minuten före föreställningens början. Någon gång har det varit så bråttom att vi var fyra personer som sydde upp en fåll samtidigt. Då och då händer det att dräkterna måste ändras ännu efter första scenrepetitionerna, om man märker att ett plagg till exempel borde ha en annan längd eller det måste gå att klä av sig kvickare vid ett snabbyte. Kostymörer som bor utomlands hinner vanligtvis vara i Finland bara på korta besök. I så fall måste så många dräkter som möjligt bli klara till provningen och ibland blir arbetsdagarna långa.

Tutun är ett märkligt arbetsplagg och det är många olika aspekter som måste beaktas när den tillverkas. Livet måste sitta väl på bäraren, men samtidigt måste det tillåta armarnas och benens vida rörelser samt kroppens böjningar i baletten, medan kjoldelen måste passa till och vara i balans med dansaren. Ibland planerar vi tutuerna i samarbete med koreografen för att säkert veta vad allt plagget måste tillåta och vilka andra eventuella aspekter vid måste ta hänsyn till. Tutun ska också vara säker att använda både för dansaren själv och hennes eventuella partner: dekorationerna får inte lossna mitt i allt, eftersom minsta lilla extra föremål på scenen kan orsaka en risk för att dansarna ska ramla eller halka. Partnerns eller en annan dansares fingrar får inte heller i misstag fastna i tyget, dekorationerna eller fästena. Dansarna måste också kunna komma tillräckligt nära varandra. Till en tutu använder vi drygt åtta meter tyll.

Trots att jag har sytt tutuer i tjugo år, är det fortfarande intressant att göra dem. Sömnadsbranschen utvecklas hela tiden på samma sätt som scenkonsten, och kostymörerna hittar ständigt på nya egenskaper och dekorationer till dräkterna. Exempelvis i baletten Den lilla sjöjungfrun skulle dansarnas dräkter ha ljus, så vi sydde in små LED-lampor i plaggen och jag lödde ledningar mellan ljusen och strömkällan. Jag gillar det att jobbet är mångsidigt och inte bara handlar om att sy raka sömmar dag ut och dag in. Det är också intressant att få träffa kollegor från andra baletthus och se hur saker och ting kan göras på olika sätt.

Tillblivelseprocessen för varje verk är unik och jag minns var och en av dem. Det är alltid lika intressant att få se hur dräkterna jag sytt ser ut i sin slutliga omgivning. Plagget väcks till liv först på scenen. Trots att jag egentligen inte har någon enskild balett- eller operafavorit, måste jag säga att Nötknäpparen och Råttkungen gång på gång är en imponerande upplevelse; verkets alla delar, börjande med den härliga musiken funkar så fint ihop. Det är skojigt att jag fäster uppmärksamhet vid så olika saker varje gång jag ser verket på nytt.

Det bästa med jobbet som sömmerska är att det är mångsidigt och projektartat. Man kan aldrig med säkerhet veta vad som kommer att hända imorgon eller ens idag, för det finns en enorm mängd faktorer som påverkar vårt arbete. Trots att omväxlingen är arbetets salt, är det å andra sidan också det tyngsta med jobbet. Oförutsägbarheten, jäktet och överraskande situationer kan vara betungande. Vissa dagar tycks allt bara gå åt skogen och ingenting lyckas, medan nästa dag kan vara en fullträff. Jobbet som sömmerska är överraskande tungt fysiskt, för vi sitter länge vid symaskinen, dräkterna kan väga mycket och vi arbetar långa stunder i ergonomiskt utmanande ställningar. Det är viktigt att ta pauser och försöka röra på sig mångsidigt på fritiden.

Väldigt olika saker intresserar mig. Jag tycker om att utvecklas och lära mig nytt, så vid sidan av jobbet har jag studerat bland annat slöjdvetenskap, pedagogik och konsthistoria, allt enligt vad jag har upplevt som intressant just då. Det är aldrig bortkastad tid att studera humanvetenskaper! På min fritid är jag också en passionerad scout, och har olika uppdrag både i min egen kår och inom scoutdistriktet. Jag njuter också av att röra mig i naturen, gå på teater och besöka museer.

Jag tycker det är fascinerande att vi alla har så många olika sidor. Jag var ett år i Kosovo som fredsbevarare, och det var kul att förklara för folk jag mötte att mitt civila yrke är att sy dräkter åt balettdansare. Det blev många förvånade miner!

Text PAULA RANTO
Bilder MINNA HATINEN