Bortom våldet
Aleksi Barrière berättar om Innocence.
”Det blir inte så mycket snack om blod här.
Den som vill ha sådant kan knäppa på teven, gå på bio eller slå upp tidningen”
Heinrich Böll, Katharina Blums förlorade heder, 1974*
Våren 2013 bjöd Kaija Saariaho Sofi Oksanen och mig på middag. Hon hade kontaktats av Royal Opera House om en eventuell opera som skulle handla om dagens värld, och inspirerades av tanken att för första gången komponera ett scenverk med många personer, många språk och olika synvinklar på samma händelse. Kaija kallade projektet Fresko. Hon behövde en virtuos till berättare för detta, en som kunde närma sig mångformigheten i vår värld med hjälp av effektivt karaktäriserade persongestalter – alltså Sofi. Därtill behövdes en dramaturg och översättare som är insatt i musikteater, för Sofi skulle skriva detta sitt första operalibretto på finska och verket skulle vara flerspråkigt. Så blev jag i egenskap av dramaturg-översättare tvungen att över denna första middag försöka leta svar på Sofis fråga: finns det något tema som inte ännu har behandlats med operans medel?
Frågan handlade givetvis inte om en ren längtan efter nyhetens behag. Det har skrivits operor om alla fenomen inom mänsklig erfarenhet: kärlek, avund, äregirighet, gudar, tyranner, mördare, våldtäktsmän, slavar, rebeller. Vilket fenomen i vår tid kunde skildras just genom opera för att med ny kraft öppna upp vår förståelse av människors sätt att orsaka och känna smärta och överleva?
Tre konstnärer, tre generationer, tre uttrycksformer. Under samtalens gång lät vi eventuella teman växa i en triangel. Sofi hade nyligen gett ut romanen När duvorna försvann, där estniska personer klarar sig under andra världskriget och växlande makthavare genom att kämpa eller anpassa sig, genom att ljuga för andra och för sig själv. Kaija var i färd med att komponera en opera, utgående från nō-teater, om en traumatiserad vålnad som kräver ritualer av de levande för att äntligen komma till ro (Only the Sound Remains, 2016). Själv hade jag just regisserat en föreställning om Kindertotenlieder, som placerade Mahlers sånger över döda barn i efterdyningar av skjutningen i lågstadieskolan Sandy Hook och fokuserade på föräldrarnas sorgearbete (dirigent Clément Mao-Takacs skapade föreställningen tillsammans med mig och dirigerade den). Vi tänkte oss att det nya projektet Fresko skulle bli något helt annat än de övriga arbetena som vi höll på med just då. Men frågorna som var och en av oss grunnade på förde ett gemensamt hemligt samtal, som trädens rötter under jorden. Parallellt med diskussionerna skrev Sofi en ny berättelse om ett blodsdåd i det förflutna som avslöjas på en familjefest och kallade den Snyltgästen.
Kaija hade kommit med den formmässiga idén om en gruppfresk, i stil med Leonardo da Vincis Nattvarden, och från den utvecklade Sofi associationer till bröllopsbilder, där festliga ansikten döljer hemliga familjedramer. Strukturen som hon byggt upp liknar den i många av hennes romaner – interaktionen mellan två sammanflätade tidslinjer/berättelsenivåer sätter igång en serie av avslöjanden som stegvis berikar vår förståelse av personerna. Den kompaktare versionen av denna välbekanta form i detta verk är, kanske delvis tack vare librettoformens täthet, bland det mest utsökta som författaren skrivit. Berättelsens personer växte i takt med att mina översättningar blev färdiga och började röra sig mellan oss tre per e-post sommaren 2016. Sofi filade på texten och bland annat utifrån inspelningarna av översättningarna utvecklade Kaija varje persongestalts melodiska och harmoniska språk. Utifrån det växte också operans övriga musik och sammanvävdes till en klockren helhet. Vårt beslut att ge vissa roller åt skådespelare istället för sångare möjliggjorde både en större textmassa och nya sätt för Kaija att fläta in texten i musiken.
Nu handlade det inte längre om enbart Fresko, en abstrakt polyfonisk form, eller enbart Snyltgästen, individens dilemma i relation till gruppen. Det som höll på att skapas var Innocence, ett drama om tretton personers skuldkänslor och självanklagelser; var och en fången i ensamheten av sitt trauma och samtidigt sammanbundna genom det gemensamma traumat. Även språk kan isolera människor, samtidigt som de förenar dem. I Innocence förenade språken texten och musiken till ett nytt sätt att analysera och beskriva det komplexa och tröstlösa i vår värld.
Under verkets första repetitioner sommaren 2020, mitt i begränsningarna på grund av pandemin, visade det sig vara särskilt viktigt, även om det var svårt, att bygga en opera som med sin beskaffenhet tvingar till att samla konstnärer med olika språk och från olika konstarter för att skapa något gemensamt.
Hur svarade då denna form på Sofis ursprungliga fråga om behandling av ett nytt ämne med operans medel? Sofi utvecklade ett fantastiskt svar med sitt libretto. Hon använde exempelfallet med skolskjutningen och det stora antalet roller till att visa hur mångdimensionell och rentav strukturell bakgrunden till våld är. Ett blodsdåd utfört av en ung människa anses alltid vara, som det även sägs i librettot, ”oförklarligt”, ”en tragedi”. Sofis text lyfter fram den ytliga offentliga debatten som fördes efter Columbine och även Kauhajoki: det talades mycket om ungdomens grymhet, våldet som filmer och videospel förmedlar, och ibland om tillgången till vapen. Dessa är givetvis förklarande faktorer, sådana som vi bättre skulle kunna påverka på samhällelig nivå, även om vi inte gör det. Bakom dem gömmer sig dock större frågor; sådana som vi inte alls kan diskutera eftersom de är tabu i vår kultur. Tabun uppstår av vår stela förståelse av omfattningen på personligt ansvar, av problem som vi inte betraktar som samhälleliga, såsom mental hälsa och det tysta våldet som grupper producerar. Var och en kämpar ensam med myterna i sitt samhälle. Hurdan förväntas en man vara, eller en kvinna? Vad innebär det att vara en god far eller mor? Vad hör det till att acceptera i kärlekens namn? I Innocence ser vi hur problematiska våra svar på dessa frågor kan vara; vi ifrågasätter inte våra egna värderingar och avsikter, klamrar oss bara passionerat fast vid en behändig roll och berättelse, utan att reflektera över följderna av våra beslut. Tack vare operaformens flera nivåer kan Sofis libretto samtidigt skildra tretton historier om ensamhet och visa hur de påverkar varandra. Sammantaget påminner dessa tretton cykler om vikten av att berätta/föra fram dolda historier i den offentliga debatten.
Med Sofis egna ord: ”Offentliga berättelser fäster individens subjektiva innebörder i större kulturella och institutionella berättelser. (…) Sociologen Margaret Somers kallar avsaknaden av sådana berättelser för narrativ tystnad. Om en individ inte hittar sig en lämplig offentlig berättelse, är det svårt för individen att bygga upp sitt eget subjektskap; det som människan överlag vet om livet är en följd av en stor mängd offentliga berättelser, bland vilka det går att hitta sig själv och i vilka det går att placera sitt eget aktuella livsskede. Men om ens eget liv inte går att placera i de offentliga berättelserna, går det inte heller att känna igen sitt liv och sina erfarenheter i de offentliga berättelser som erbjuds. Sådan tystnad försvårar individens försök att bygga upp sig själv, sin identitet. Det finns ingen reflektionsyta för en själv.” (Liian lyhyt hame, Bonnier Kirjat, 2011). Denna beskrivning gäller våld mot kvinnor, men Sofi har i sitt arbete också analyserat samma mekanismer exempelvis i förhållande till nedbrytningen av den kollektiva historien i Estland (Kaiken takana oli pelko, WSOY, 2009), och de gäller för alla trauman och överlag för individens ställning i världen.
Bara i ett flerspråkigt musikaliskt scenverk är det möjligt att polyfoniskt sammanväva så här många berättelser och deras växelverkan. Men konstnärligt uttryck har inte enbart ansvaret att framföra offentliga berättelser och vår kamp med dem; en annan central fråga är hur de ska framföras. Forskning visar att skolskjutarna beundrar fantasibilder skapade av filmer om ämnet, på samma sätt som alla världens arméer frossar i att titta på och citera stridsscener till och med från pacifistiska krigsfilmer. Hur går det att med konstens medel skildra våld utan att samtidigt tolerera, normalisera eller rentav öka våldet? Det tidigaste och kanske radikalaste beslutet under arbetet med Innocence var att i föreställningen förbigå allt fysiskt våld, skjutning och även själva skjutaren, och fokusera på berättelser och röster som vanligtvis får mindre synlighet. Skott och blod hör till underhållningsgenrens narrativ, den ger ingen plats åt symptom på trauma eller åt tidens roll. Innocence domineras av den psykologiska tiden som trauman och deras förträngning tar i anspråk. Kaijas musik har uppnått något väldigt originellt som även actionfilmer kan ta lärdom av – insikten att drömlogiken kan vara mer spännande än en thriller.
Simon Stone, som har regisserat denna första produktion av Innocence, har tillsammans med koreografen Arco Renz utvecklat ett finstämt sätt att ge traumat en central roll som fysisk verklighet. Som ett skickligt proffs på bilder har han även försökt gäcka åskådarnas förväntningar på att det ska visas våld, och en del av hans process har varit att portionera det fysiska våldet och skjutarens uppdykande. Det vore intressant att i framtiden se en produktion som helt och hållet omfattar den här specifika principen för verket och totalt utesluter blodet och skjutargestalten, utan att ge efter en enda centimeter åt vår fascination av det makabra, inmatad i oss av massmedia. Teater som konstform har en skyldighet inte bara att kritisera dominerande bilder, utan också utveckla nya bilder som det råder brist på i det förenhetligade offentliga rummet.
För oss som skapat verket har Innocence varit en fortsättning och kulmen på vårt tidigare arbete. Vi hoppas att det framför allt ska bli en början på många nya sätt att berätta alla historier, på många svåra och nödvändiga samtal.
*Bölls roman med undertiteln ”Hur våld kan uppstå och vart det kan leda” var en central del av verket Violences (dramaturgi & regi A. Barrière, dirigent C. Mao-Takacs) som uppfördes på Nationaloperan 2019.
Text ALEKSI BARRIÈRE, dramaturg-översättare av Innocence
Kaija Saariahos, Aleksi Barrières och Sofi Oksanens bild: TONI HÄRKÖNEN, produktionsbilder: JEAN LUIS FERNANDEZ Aix-en-Provence
Innocence får sin premiär på Nationaloperan 21 oktober 2022.
