Hur blev du dirigent?

Jag studerade ursprungligen piano- och cembalospel och jag uppträdde ofta med olika ensembler. Min första impuls till dirigentens yrke fick jag genom ett olyckligt sammanträffande för nästan fyrtio år sedan. Dirigenten för vår barockensemble råkade på väg till vår konsert ut för en bilolycka och kom inte fram. Vi musiker funderade på vad vi skulle göra. Jag och min cembalo placerades framför musikerna och vi kom överens att jag skulle ge kollegerna tecken för frasernas början. Konserten gick bra. Jag lade märke till hur mycket man kan påverka musikernas spelstil genom att dirigera musiken och jag tänkte att jag kunde ta dirigentlektioner för att lära mig hur det skall göras.

Hurudan var din första lektion?

Jag beslutade mig för att pröva lyckan hos den 80 år gamle mästardirigenten Louis Fourestier. Han hade en över 40 år lång karriär som Parisoperans chefsdirigent och professor vid Pariskonservatoriet. Jag knackade på hans dörr, presenterade mig själv och bad om lektioner. Fourestier spände blicken i mig och frågade om jag hade studerat orkestrering, kontrapunkt och andra delområden inom dirigentkonsten. Jag svarade nekande och medgav att jag egentligen bad om en första lektion inom området. Han frågade vad jag hette och bad mig komma tillbaka till honom om fem år.

Stött över att bli avvisad av Fourestier återvände jag till konservatoriet och tog dirigentexamen på rekordtid, bara två år. Sedan knackade jag igen på dörren hos Fourestier. Då han såg mig sade han: ”Men herr Fournillier! Ni har kommit i förtid, fem år har ännu inte förflutit.” Jag var överraskad över att han kom ihåg mitt namn. Jag visade upp mitt diplom och bad igen om lektioner. Fourestier sade att han kom ihåg mitt namn, eftersom det fanns samma bokstäver i det som i hans eget namn. Sedan satte vi igång. Jag hann studera i ett halvt år för honom och lärde mig allt väsentligt om yrket av honom.

Vad gör en dirigent?

Jag beskriver gärna mitt yrke genom att jämföra med en bild. Som dirigent har jag en exakt bild av den musik som skall spelas. Vid vår första gemensamma repetition spelar orkestern å sin sida musiken enligt en viss bild som inte ännu är den som jag har inom mig. Min uppgift är att sammanföra dessa bilder till en och samma bild, till en klar helhet och sedan förmedla till åhörarna det budskap som finns i musiken.

Det är viktigt att vi utövar musik. Visst kan vi leva utan, men då blir vårt liv inte alls så gott som då vi lever med musik.

Hurudana egenskaper krävs för att kunna arbeta som dirigent?

Antingen är man dirigent, eller så är man inte. Man kan inte lära sig att bli dirigent. Det är någonting medfött. Det finns naturligtvis tio olika sätt att vara dirigent och leda musik. Det är inte fråga om ett instrument som har en uppsättning knappar.

Det viktigaste för en dirigent är förmågan att kommunicera tydligt. I mitt arbete förmedlar jag den klara bild av musiken som jag har inom mig till orkestern, som jag har framför mig och som i sin tur förmedlar den till publiken bakom mig. Om budskapet inte är tydligt, så når det inte fram. Jag förmedlar musikens budskap till orkestern med min kropp och mina gester, precis som två människor gör då de talar med varandra. Budet går på detta sätt via känslorna – med full klarhet eftersom känslan är tydligare än orden.

”I mitt arbete förmedlar jag den klara bild av musiken som jag har inom mig till orkestern, som jag har framför mig och som i sin tur förmedlar den till publiken bakom mig. Om budskapet inte är tydligt, så når det inte fram.”

Du gästdirigerade på Nationaloperan för första gången år 2015. Vilket var ditt första intryck?

Jag tycker att en orkester har sin egen personlighet, lite på samma sätt som människorna. Ibland möts kemin mellan en dirigent och en orkester och allt faller på sin plats. Det skedde genast med Nationaloperans och -balettens orkester. De litade på mig och jag på dem.

I ärlighetens namn har jag givetvis haft samma känsla också med andra orkestrar, såsom Metropolitanoperans orkester i New York, La Scala-operans orkester i Milano och med operaorkestrarna i Amsterdam. Jag anser att Operans och balettens orkester är i samma klass som dessa berömda operahus med avseende på hur engagerade musikerna är i sin arbetskvalitet. Vi repeterar med hängivelse och koncentration men ändå otvunget. Jag är ingalunda någon förespråkare för dirigentens envälde, hellre respekterar jag med öppet sinne de tolkningsförslag som orkestern förmedlar.

Kan du nämna någon favoritopera?

Mitt favoritverk är alltid det som jag för närvarande arbetar med. Jag koncentrerar mig fullständigt på det och finner nya sidor, i synnerhet som det ofta är fråga om mästerliga kompositioner.

Men om man frågar mig vilka verk jag skulle ta med mig på en öde ö, så skulle jag kanske luta mot tre Mozartoperor: Don Giovanni, Figaros bröllop och Così fan tutte. Därtill måste jag ytterligare nämna Debussys Pelléas och Mélisande, Massenets Werther och Don Quichotte, Verdis Falstaff samt Poulencs Karmelitsystrarna.

Vad är det bästa med ditt arbete?

Att få bygga upp orkesterns klang som om jag utformade en skulptur. Det är ett fantastiskt ögonblick, då jag börjar höra precis just den klang som jag hade haft för mig i mitt sinne. Dylika erfarenheter får jag både under repetitionerna och vid föreställningarna. Och med de bästa orkestrarna föds denna klang till och med utan ord, vår gemensamma bild av musiken föds genom att vi uttrycker känslor.

Vad är det mest utmanande i ditt arbete?

Då man jobbat som dirigent i över 30 år, kommer man att dirigera samma verk väldigt många gånger. Det mest utmanande är att alltid finna en ny vision så tolkningen hålls fräsch. Detta arbete kan inte göras rutinerat – rutin är någonting som jag vill undvika in i det sista.

De största operaklassikerna spelas ofta. Hur känns det att dirigera samma verk gång på gång år efter år?

En opera förändras varje gång den spelas. Musikerna som spelar den är nya. Under en och samma period sjungs rollerna ofta av två olika besättningar.

I grund och botten handlar det i musiken om att berätta en story. Då vi tolkar den kan vi i någon mån variera på sättet att berätta, exempelvis gällande tempo, frasering och musikens riktning. Allting är emellertid beroende av kompositörens stilistiska lösningar.

En viktig del av detta arbete är att lyssna. Bilden av verket lever i mitt sinne också beroende på hur jag hör den tolkas, till exempel vid en pianorepetition med en solist, vid en orkesterrepetition eller oboens solo under en föreställning. Då någon kommer med en intressant ny tolkning, tar jag gärna fasta på den och går vidare. På detta sätt befinner sig verket hela tiden i rörelse.

Hur kopplar du av från arbetet, t.ex. efter en föreställning?

Efter en föreställning tänker jag på den hela natten därefter. Vad kunde jag ha gjort annorlunda, vad fungerade speciellt bra, var fanns det oklarheter? Jag bearbetar verken i mitt sinne egentligen hela tiden. Musiken är min livsstil.

Men om jag vill ha en paus i arbetet, gillar jag att vandra. I Helsingfors går den bästa rutten runt Tölöviken. Efter två tre varv kring den känns det bra och sinnet är öppet.

Läs mer om Patrick Fournillier och kolla hans följande föreställningar på Operan och Baletten.
Följ Patrick på Facebook.

Text TUIKE LEHKO
Bilder HEIKKI TUULI