Ringen är en visuell saga där allt är möjligt
Ringen-sagan fortsätter vid Nationaloperan i augusti 2022 med Valkyrian, vars visuella uttryck har designats av Mikki Kunttu. Utöver opera- och balettproduktioner har han gjort ljussättning, visualisering och screeninnehåll bland annat till finska TV-produktioner, Eurovisionens sångtävling och för Cirque du Soleil. I vår intervju berättar Mikki Kunttu vad är det som inspirerar i den massiva Ringen och vilken roll spelar det visuella.
”Jag kom in på ljus- och videodesign av en slump. Min karriär tog en avgörande vändning när jag träffade Tero Saarinen i Tammerfors på 1990-talet. Jag gjorde ljussättningen till Saarinens moderna dansverk och på den vägen är det. Mitt första uppdrag för Nationaloperan var Jorma Uotinens Mies, jota ei koskaan ollut. Jag jobbar mycket utomlands, men det är alltid fint att återkomma till Nationaloperan. Huset har ända sedan jag var ung varit ett slags ankarplats för mig.
Under de senaste åren har jag utöver dans och opera också arbetat med cirkus, konserter och TV-produktioner. I opera är musiken naturligtvis grunden för allt och det visuella ska samverka med den. Konstarten har utvecklats genom seklerna och det går alltid att hitta något nytt i de långa operatraditionerna.
Jag misstänker att mitt förhållande till Ringen är likadant som för många andra som jobbar med verket: jag behandlar det med stor respekt, men ibland med rentav skräckblandade känslor. Överlag inspireras jag av utmaningar och det är ju risken att misslyckas som gör arbetet intressant. Därför undviker jag standardprestationer. Jag upplever att Ringen är en kulmen på min operakarriär, i den bemärkelsen att den här möjligheten knappast kommer att upprepas.
Foto: Ralph Larmann
Arbetet med en så kolossal saga som Ringen är en långvarig process, som utöver hela arbetsgruppens insats också involverar de ramar som musiken, librettot och berättelsen ger. I början av produktionen är arbetet väldigt praktiskt: verkets funktionella och regirelaterade behov måste utredas. Till exempel diskuterar jag med regissören och dräktdesignern vad som ska framhävas i olika scener eller för olika rollfigurer. Efter det kan jag börja skissa och söka en större, övergripande lösning för det visuella. Ofta tar jag först itu med det tredimensionella rummet. Jag planerar alltså hela scenografin och tillägger sedan ljussättningen allra sist.
Ringen har en perfekt intrig. Den är en totalt visuell saga där allt är möjligt. Berättelsen har många röda trådar, men i vår version sammanbinds alltihop av konceptscenografin som jag gjort. Det betyder att samma kulisser används i alla fyra verk, men på olika sätt. Koncepttänket är ett typiskt arbetssätt för mig. Ofta grubblar jag över hur det av samma bitar kan gå att bygga olika scener och ändra perspektiv.
Min princip är att teaterscenen i utgångspunkt är en mörk, svart låda där allt är möjligt. Genast när man lägger till något i lådan, minskar möjligheterna. Min metod är att backa tillbaka till det ursprungliga mörkret och därifrån titta på nya lösningar, om processen till exempel av någon anledning kör fast.
Berättelsen har många röda trådar, men i vår version sammanbinds alltihop av konceptscenografin som jag gjort. Det betyder att samma kulisser används i alla fyra verk, men på olika sätt.
Med ljus och video skapas en stor del av stämningen i verket. Naturligtvis måste man tänka på att i en så här massiv produktion ska de olika elementen bilda en obruten helhet och det visuella behöver inte kunna berätta hela historien. Styrkan med ljus och video är framför allt att de skapar energi, emotioner och abstraktioner.
Fastän tekniken har utvecklats i svindlande fart, tror jag att magin hos en levande teaterföreställning kommer att fylla salongerna även i fortsättningen. Direktstreaming behövs, men den kommer inte att ersätta levande föreställningar. När man i repetitionsprocessens slutskede sammanför orkestern, solisterna, kören, regissörens konst och dräkterna, uppstår alltid något unikt och levande. Det är egentligen först i det ögonblick när verket uppförs som man vet vad helheten handlar om, när verket och publiken slutligen möts.
Jag fyllde 50 år i fjol, men på grund av coronan sköts festen framåt med ett år. Därför förbereder jag nu utöver Ringen en fest i Tammerforshuset. På programmet står bland annat en ny produktion av Gustav Holsts Planeterna, en retrospektiv fotoutställning och en 50-årsgala. Under årens lopp har ultralöpning blivit till ett element som balanserar upp mitt liv. Jag upplever att det fokuserar tankarna och energin på det väsentliga och är dessutom ett slags rit där jag kan tömma och jorda mig.”
Text: PETRA RÖNKÄ
Foton: VEIKKO KÄHKÖNEN, RALPH LARMANN, STEFAN BREMER
Läs regissör Anna Kelos tankar om Ringen.
Se bilder från Rhenguldet och Valkyrian
