Thomas Mann och längtans anatomi
Döden i Venedig, som kommer att ses på Nationalbaletten hösten 2024, är baserad på Thomas Manns novell med samma namn. Mann, som fick Nobelpriset i litteratur 1929, är mest känd för sin skönlitteratur, som inkluderar elva romaner och ett trettiotal noveller. I den här artikeln berättar Jukka O. Miettinen om författarens liv, verk och dess betydelse.
Baletten Döden i Venedig är baserad på den tyska författaren Thomas Manns novell med samma namn från 1912. Mann är en gigant inom det tidiga 1900-talets litteratur. Under en otroligt varierad karriär som sträckte sig över mer än ett halvt sekel skrev han poesi, pjäser, artiklar, essäer och mer än 600 föredrag. I dag är han dock bäst känd för sin skönlitteratur. Den omfattar elva romaner och ett trettiotal noveller, varav den mest berömda är Döden i Venedig. Mann tilldelades Nobelpriset i litteratur 1929.
Thomas Mann föddes 1875 i en gammal borgerlig familj i Lübeck. Han gifte sig 1905 med Katia Pringsheim, dotter till en förmögen och kultiverad sekulariserad judisk familj. De fick sex barn. I Tyskland kallas familjen ibland ”författardynastin Mann”. I den ingår då också den äldre brodern Heinrich, som blev känd som författare redan före Thomas. Bröderna stod varandra nära, även om deras politiska åsikter länge orsakade missämja, eftersom Heinrich understödde socialdemokratin, medan Thomas till en början var en orubblig patriot och anhängare av kejsardömet. Familjen var tätt sammanhållen och Katia och barnen var ofta Manns första publik när han läste upp utdrag ur sina pågående verk för dem.
Thomas Mann var tidigt attraherad av ynglingar i sin egen ålder, vilket framgår av hans brev och dagböcker. I novellen Tonio Kröger från 1903 beskriver en ung man som vill bli konstnär och som vaknar upp till sin homosexuella erotik hur han känner sig ”märkt, på ett gåtfullt sätt annorlunda än andra”. Konstnärskap och sexuell annanhet var genomgående centrala teman i Manns produktion.
Familjen Mann i stormens öga
Thomas Manns andra roman, Bergtagen, publicerades 1924. Den blev en internationell succé och när Mann fem år senare tilldelades Nobelpriset stod han på höjden av sin berömmelse. Efter första världskriget var Weimarrepublikens era fram till 1933 en relativt liberal tid, och exempelvis Manns två äldsta barn, Erika och Klaus, kunde driva en djärv politisk kabaré och leva relativt öppet som homosexuella på varsitt håll. Men samhället var på väg att ändras, och politiskt lutade Thomas Mann nu starkt åt vänster.
München, där familjen Mann bodde, var huvudstad för den nationalsocialistiska rörelsen. I takt med att situationen tillspetsades uppmanade Manns barn sina föräldrar att emigrera till Schweiz. De flyttade dit 1933, när nazisterna började sin förföljelse av judar och homosexuella och tände sina bokbål. Manns produktion slängdes dock inte i elden. Thomas Manns känsliga dagböcker förblev gömda hemma i München, men om de hade hamnat i nazisternas händer skulle hans rykte vara förstört. På omvägar lyckades man slutligen få över dagböckerna till Schweiz.
År 1943 flyttade Katia och Thomas Mann till USA. Där undervisade Mann vid universitetet i Princeton och var en central figur i emigrantkretsarna. Genom BBC:s internationella kanaler startade han en serie radiosändningar som kritiserade Hitler och fick stor uppmärksamhet. Manns storroman Doktor Faustus publicerades 1947. Det är en pessimistisk skildring av förfallet inom det humanistiska värdearvet under andra världskriget, med en kompositör som har ingått en pakt med djävulen som huvudperson. Paret Mann återvände till Schweiz 1953, där Thomas Mann dog 1955. Hans dagböcker förblev förseglade i två decennier.
Döden i Venedig och dess tolkningar
Thomas Manns novell Döden i Venedig, som han skrev när han var 36 år, blev en omedelbar succé. Berättelsen har många skiktningar. Manns beskrivning av den omgivande världen är som vanligt mycket exakt och nyanserad. Aschenbach är delirisk av kolera och i hans förvridna verklighetsuppfattning antar olika mänskliga figurer övernaturliga proportioner. För Aschenbach framstår Tadzio som en antikens idealiserad ynglingsgestalt, lik Ganymedes, Narkissos och Eros. Berättelsen kan också uppfattas som en symbolisk och mytisk längtan efter skönhet och ljus.
Som vanligt använde Thomas Mann sina egna erfarenheter och människor han mött som stoff för sin berättelse; till exempel semestrade Mann verkligen på Lido med sin fru och son. I sina memoarer, som utkom 1975, berättade Katia Mann att alla detaljer var hämtade från verkligheten, förutom att Thomas skulle ha följt ynglingen runt i Venedig. Makens mer eller mindre latenta homosexuella sida var ingen hemlighet för familjen.
Döden i Venedig har inspirerat många konstnärer att skapa sina egna tolkningar. Den italienske regissören Luchino Viscontis stiliga filmatisering från 1971 präglas starkt av Gustav Mahlers symfoniska musik. Mahler var en vän till familjen Mann, och musiken speglar därför tidens anda. Benjamin Britten skrev 1973 en opera på temat, som blev hans sista verk. På uruppförandet spelades rollen som Aschenbach av Brittens livspartner, tenoren Peter Pears. Novellen gjordes till musikal 2019 av den belgiske regissören Ivo van Hove. I Finland gjorde Sanna Kekäläinen 1999 en koreografi av berättelsen, med Jorma Uotinen i huvudrollen. Senast iscensatte Carl Knif den i form av dansteater på Uleåborgs teater 2023.
Text JUKKA O. MIETTINEN
Skribenten är doktor i danskonst, danskritiker och fackboksförfattare.
Bilder ROOSA OKSAHARJU
