”Jag älskar att dansa på tå”
Skorna är dansarens viktigaste arbetsredskap. Violetta Keller, premiärdansare vid Finlands nationalbalett, berättar om sitt förhållande till balettskor.
Jag började dansa balett när jag var tre och ett halvt år i den enda privata balettskolan i min hemstad Siegen. Från att jag var 13 år studerade jag vid Münchens Balettakademi (Högskolan för musik och teater i München), därifrån jag fick min examen 2018. Jag blev inspirerad av balett när jag på teve såg filmen Barbie och de 12 dansande prinsessorna. Jag tittade på den om och om igen och meddelade min mamma att jag måste börja ta balettlektioner.
Jag fick mina första tåskor i gåva av min lärare. Jag var 9 år och de var av märket Grishko och storlek 1. Men också de var för stora så jag hade tjocka strumpor i dem. Jag kunde ha skorna på mig bara några sekunder, de gjorde så ont. Vid 11 år började jag använda tåskor mer regelbundet och redan året därpå deltog jag i en balettävling i tåskor. Det kändes härligt att dansa i tåskor, lätt men smärtsamt. Jag älskar att dansa på tå, och tåskorna har alltid varit en väsentlig del av mig.
Jag har inte ännu hittat mitt favoritmärke, fastän jag har provat många. I skolan använde jag Grishko, som man måste betala själv och de var verkligt dyra. Gaynor-skor hålls i dansskick längre och de stöttar mina vrister som böjer sig kraftigt. De blev inte heller så dyra för min familj. Jag har också testat andra märken, men i dem fick jag ont i fötterna och de blev mjuka alltför snabbt vid användning. Jag trivs i Gaynor, med dem får jag bra grepp och kraft från golvet. Jag tvättar dem till och med i tvättmaskin.
Olika verk kräver olika slags skor. I Svansjöns vita scener måste skorna var mjuka, i den mer tekniska tredje akten behövs det däremot bättre stöd. Under en föreställning av den stora klassiska baletten använder jag 2–3 par skor. De slits visserligen inte ut helt, utan senare kan de användas till exempel på repetitioner.
Mina tår skyddar jag med tygöverdragna inlägg som heter Ouch Pouch och innehåller silikongel. De täcker både tårna och de främre trampdynorna. Å andra sidan har jag aldrig haft problem med tårna och jag får väldigt sällan blåsor. Efter en lång arbetsdag sätter jag genast fötterna i kallt vatten och kompressionsstövlar (recovery boots) hjälper mig att återhämta mig.
Jag håller inga längre pauser från tåskor. Årligen tar jag bara en två veckors paus från balett och då ägnar jag mig åt all möjlig annan motion, som långa promenader med min familj. Men därefter börjar jag jobba vid stången igen och bygger upp musklerna så att de blir starkare än tidigare. Jag tar också genast på mig tåskorna efter pausen, för annars skulle kontakten med musklerna försvinna och det skulle ta tid att hitta balansen igen. Jag har tåskor på fötterna dagligen från morgon till kväll – i princip från tio på morgonen till fem på eftermiddagen, utom under pauserna.
Den snart 100-åriga Nationalbaletten är som en familj för mig. Jag glömmer aldrig hur jag togs emot av de andra när jag kom till truppen för några år sedan. Det var mitt första steg som professionell dansare, för jag kom direkt från skolan. Jag var förstås jättenervös eftersom allt var nytt: både landet och människorna. Till råga på allt kom jag för sent till den första morgonträningen. Men många dansare kom genast den första dagen fram till mig och erbjöd vänligt sin hjälp. Alla var så öppna, trevliga och mänskliga. Fastän vår grupp är internationell, har den också finska drag, till exempel är morgontimmarna ibland på finska, vilket jag tycker är fint. Kollegorna är som en familj för mig, och jag har känt mig hemma här från första dagen.
Text HEIDI ALMI
Bilder JONAS LUNDQVIST
