Tåskornas historia
Tåskorna lyfter dansaren bokstavligt och bildligt ovan markytan. De symboliserar dansarens lätthet samt åren av arbete som ligger i bakgrunden. En ung balettstuderande glömmer knappast någonsin stunden när hon fick sina första tåskor: det är som en rit via vilken man går vidare till nästa fas och mot en eventuell karriär som professionell dansare.
Första stegen under renässansen
Balettens rötter finns i de italienska renässanshoven under 1400- och 1500-talen. Detta nöje, som till en början bara aristokratin fick njuta av, spred sig till Frankrike genom Katarina de’ Medici som blev fransk drottning 1547. Historiens första hovbalett anses vara verket Ballet Comique de Reine som hon beställde 1581. Bilder från dessa föreställningar som konstnärer förevigade spred sig till Europas övriga hov och snart var alla intresserade av den nya konstformen. Den franska kungen Ludvig XIV grundade Académie Royale de Danse 1661, som sedermera utvecklades till baletten vid Parisoperan, och 20 år därefter började också kvinnor dansa balett. Balettskorna hade enligt tidens stil klack, och de första klacklösa balettskorna dök upp först i mitten av 1700-talet i och med Marie Camargo. Hennes skor var ett förstadium till mjuka balettskor. Skornas spets hade förstärkts genom att vecka tyget så att dansaren kunde svänga sig och sträcka foten helt. Med dessa skor gick det inte ännu att gå upp på tå. ”La Camargo” har gått till baletthistorien för att hon förkortade sin scendräkt så att hon bättre skulle kunna visa sitt lysande tekniska kunnande, bl.a. många hopp som annars bara manliga dansare klarade av.
Förstadiet till dagens balett utvecklades i Frankrike under den senare halvan av 1700-talet, framför allt genom förnyelser som balettmästare Jean-Georges Noverre gjorde. Han ville att balett skulle vara ”ett skådespel utan ord” där historien berättas med hjälp av koreografin och musiken. Under den här perioden började det förekomma rörelser i balett som vi ser än idag och konstformen började småningom påminna om det som vi idag betraktar som balett.
Ballerinor i vajrar
Noverres elev Charles-Louis Didelot hade en stor inverkan på tåskornas utveckling. Han hade varit tvungen att avsluta sin karriär som dansare på grund av en skada, och när den ryska kejserliga baletten behövde en ny chefskoreograf föreslogs Didelot för uppdraget. Hans enaktsbalett Flore et Zéphire väckte stor uppmärksamhet i London 1796. Samtidigt presenterade Didelot en apparat som han utvecklat för att lyfta dansarna upp i luften med hjälp av vajrar (s.k. flygande maskiner). Det skapade ett inryck av eteriskhet och viktlöshet. För apparatens tekniska funktion stod ingenjör och scenmästare Liparotti som genom att utnyttja motvikter lyfte ballerinorna med vajrar, så att de först kunde balansera och ta några steg på tå och slutligen stiga upp i luften och glida ovanför scenen i flera minuter medan publiken beundrade detta underverk. Kritikerna var oroade över dansarnas säkerhet och ballerinorna för sin del krävde större gage för att gå med på de svindlande luftfärderna, men Didelot var förtjust i sin uppfinning och fortsatte experimentera. Han skapade över 40 helkvällsbaletter och ett stort antal kortare dansnummer och lyfte därmed den ryska baletten till en helt ny nivå.
Frammarsch för övernaturliga väsen
På 1800-talet syntes den romantiska strömningen som rådde då också inom baletten. Känslor var viktigare än förnuftet och det förflutna idealiserades, liksom övernaturliga väsen. Balett blev en väldigt populär konstform. Centrala baletter under romantikens tidevarv var Sylfiden samt Giselle. Dessa båda verk ingår fortfarande i standardrepertoaren för större balettrupper.
Till en början steg ballerinorna bara upp på tå för ett ögonblick, men snart utvecklades skorna så att dansarens fot och tår fick mer stöd. Spetsen förstärktes på olika sätt: oftast syddes förstärkningar in i den, men den gjordes också hårdare med olika lim, vanligtvis stärkelse.
År 1823 steg den italienska dansösen Amalia Brugnoli på tå i Armand Vestris balett La Fée et le Chevalier (Fen och riddaren). Brugnolis skor var av satin och deras kantigt formade spets var lätt förstärkt med stygn. Hon var tvungen att använda sina armar och stor möda för att komma upp på tå, så hennes dans var inte ännu flytande och fin. Brugnoli hade dock avsevärt inflytande på samtida dansare och därmed började också andra träna att stiga upp på tå, en av dem var Marie Taglioni. Hon blev den första att dansa en helkvällsbalett på tå när periodens storverk Sylfiden fick sitt uruppförande 1832 med koreografi av Marie Taglionis far, Filippo Taglioni. Taglioni anses därför vara den första dansös som tog i bruk tådans. Hon använde inte tådansen bara för att visa upp sitt tekniska kunnande, utan beskrev med hjälp av den rollfigurernas karaktär och känslor. Av den romantiska tidens övriga ballerinor var det framför allt Fanny Elssler som utvecklade tåtekniken vidare under de därpå följande åren.
Italienska balettskor och rysk balett
Politiska och ekonomiska omvälvningar skakade Europa kring mitten av 1800-talet, och baletten sjönk småningom i popularitet. Lyckligtvis förstärktes dess ställning samtidigt under tsarens beskydd i Ryssland, och utvecklingen påverkades av flera centrala europeiska balettpersonligheter, bl.a. Marius Petipa, som även titulerats som den klassiska balettens fader. Han flyttade 1847 från Marseille till Ryssland. I Ryssland fick de flesta av den klassiska balettens ikoniska verk sitt uruppförande, exempelvis Svansjön, Nötknäpparen, Don Quijote, Bajadären och Prinsessan Törnrosa. Marius Petipa stod för koreografin till dessa, Svansjön skapade han i samarbete med ryska Lev Ivanov.
Italienska skomakare spelade en viktig roll i utvecklingen av tåskorna i slutet av 1800-talet. Skorna som de tillverkade hade en spets gjord av tidningspapper, mjölsmet samt kartong. Skornas kartongsula hade förstärkts med läder. Med hjälp av dessa skor kunde italienska dansöser göra mer imponerande rörelser än tidigt, till exempel stå länge i balans samt göra flera piruetter. Dessa skickliga dansare uppträdde i gästföreställningar i Ryssland och inverkade slutligen på att bland andra Petipa började lägga till tådans i sina baletter. Han använde den som ett instrument för uttryck och beskrivning av olika figurer, som i baletten Prinsessan Törnrosa, där prinsessan Aurora balanserar länge på tå, vilket illustrerar hennes aristokratiska värdighet.
Nya material och metoder
Legendariska Anna Pavlova (1881–1931) hade väldigt flexibla och instabila vrister, så hon lade till extra lädersulor i sina tåskor för att stötta fötterna. När Pavlova besökte USA första gången 1901, skaffade hon skor tillverkade av Metropolitanoperans skomakare Salvatore Capezio åt alla dansare i sin trupp. Hon bidrog därmed till lanseringen av det första internationella balettskomärket, som fortfarande finns. Som tack för beställningen skapade nämligen Salvatore Capezio en egen skomodell med namnet La Pavlova.
Numera utnyttjas även vetenskapens rön i tillverkningen av balettskor. Skorna motsvarar också de nya koreografgenerationernas krav på dansarna. Det används bl.a. stötdämpning känd från sportskodon och moderna material. Vår tids balettskor håller längre och sitter bättre än tidigare.
På 1900-talet skapade framför allt koreograferna vid Ballets Russes, George Balanchine samt senare bl.a. William Forsythe en helt ny abstrakt uttrycksform. Balettekniken utvecklades och koreograferna ville utmana dansarna till allt mer avancerade tekniska prestationer. Rörelsebanorna sträcktes till ytterlighetspositioner och dansarna måste kunna utföra rörelser på tå som krävde starkare och stabilare skor. Då utvecklades den plattare versionen av tåskon som är känd idag och som ger dansaren mer säkerhet och kontroll över rörelserna.
Också dansmedicinens utveckling och forskningsresultat har gjort tåarbetet säkrare. Dagens tåskor stöttar dansarens hela fot så att tyngden inte ligger enbart på tårna. Eftersom varje dansare är en individ har varje skotillverkare också flera olika modeller.
Tåskorna har gått en lång väg från renässansens satinskor med klack till dagens skor som till och med innehåller polyuretan och silverjoner. Många tillverkare följer dock alltjämt de italienska skomakarnas ”recept” från slutet av 1800-talet: tyg, papper, kartong, läder och lim. Det allra viktigaste är ändå att varje dansare hittar skor som passar bäst för just henne så att de fungerar som ett verktyg för uttryckets teknik och otaliga berättelser.
Text HEIDI ALMI
Bilder JONAS LUNDQVIST
