Skip to content

Madama Butterfly: ett japanskt perspektiv

Händelserna i Giacomo Puccinis opera Madama Butterfly, som uruppfördes 1904 i Milano, utspelar sig i Japan. I denna artikel diskuterar pianisten Kumi Shimozaki operans historia och dess kopplingar till japansk kultur.

När berättelsen i ett verk placeras i en främmande kultur är det svårt att undvika att upprepa kulturella och etniska stereotypier. Madama Butterfly är inget undantag och det framhålls ofta att operan utan tvekan är ett exempel på orientalism. Men operan kan också betraktas från ett annat perspektiv. Till skillnad från exempelvis den komiska operan Mikado (1885), blandar Madama Butterfly inte ihop olika ostasiatiska länder och driver inte öppet med etnicitet eller kultur. Puccini erbjöd sig att komponera operan omedelbart efter att 1900 ha sett David Belascos ursprungliga skådespel Madama Butterfly. Verkets tjusning ligger dock i det avsevärt bearbetade librettot och operans musikaliska uttryck som sträcker sig över den typiska orientalismen i pjäsen.

”Operan innehåller många motsvarande förebud samt detaljerade hänvisningar till japansk kultur, musik och japanskt tänkesätt.”

Puccini var väl insatt i sitt material, vilket är tydligt exempelvis i hans användning av musikaliska element för det dramatiska uttrycket. En viktig roll i detta har de japanska sångerna som operan innehåller, som den gamla melodin ”Sakura sakura”, folksången ”Kimigayo” och marschsången ”Miyasan miyasan”, som är kända också i dagens Japan. Exempelvis i den första akten ingår en scen där Pinkerton förevisas Cio-Cio Sans fars korta samurajsvärd med vilket att han begick seppuku, krigarnas traditionella självmord. Det kan förefalla överraskande att musiken i bakgrunden är melodin ”Sakura sakura” som beskriver körsbärsblommor. Men i själva verket visar valet av melodi insikter i den japanska kulturen; i japansk symbolik får nämligen körsbärsträdens korta blomning ofta representera förgänglighet och därmed döden. Användningen av ”Sakura sakura” kan alltså tolkas som en musikalisk antydning som likställer samurajer och döden med körsbärsblommor. Samtidigt förebådar den eventuellt Cio-Cio Sans öde.

Operan innehåller många motsvarande förebud samt detaljerade hänvisningar till japansk kultur, musik och japanskt tänkesätt. Stor betydelse för detta hade Hisako Ōyama som vägledde Puccini i japansk kultur i Milano. Hisako Ōyama, som var hustru till ambassadör Tsunasuke Ōyama samt nära vän till violinisten, pedagogen och tonsättaren Nobu Kōda, hade en gedigen musikalisk bakgrund. Puccini bad Hisako om information om japanskt tänkesätt och japansk kultur, och hon skaffade honom noter och skivor och annat material om japansk kultur ända från Japan. Vi ska komma ihåg att Japan hade varit ett stängt land i århundraden och i början av 1900-talet varit öppet för yttervärlden i bara cirka 50 år. Därmed var landet då ännu inte särskilt känt eller inflytelserikt i världen. Det var Puccinis uppenbara önskan att skaffa så mycket korrekt information om Japan som möjligt, vilket inte var enkelt att få.

Hyeseoung Kwon och Mika Pohjonen på repetition av Madama Butterfly 2018.

Madama Butterfly uruppfördes i Milano i februari 1904, men publikens mottagande var då svalt. När en reviderad version uppfördes tre månader senare i Brescia blev operan en enorm succé. Vad hände mellan de två föreställningarna? Utöver den uppenbara orsaken att librettot hade ändrats glömmer vi lätt att operans nya framgång även sammanhängde med det rysk-japanska kriget. Japans färska segrar – och slutligen seger i hela kriget – höjde det lilla ostasiatiska örikets internationella profil, vilket gjorde operan som utspelade sig där avsevärt intressantare. Det är ironiskt att om Japans krigslycka hade varit annorlunda, skulle mottagandet av Madama Butterfly kanske ha stannat på uruppförandes nivå. Detta visar hur slumpmässiga saker kan påverka intresset för en annan kultur.

Det finns också betydande historiska spänningar förknippade med händelseplatsen Nagasaki, som ligger på ön Kyūshū i sydvästra Japan. Staden är tillsammans med Hiroshima kanske bäst känd i världen för atombomben 1945, men Nagasaki är även känd för sin djupa anknytning till kristendomen som är starkare där än någon annanstans i Japan. Området har därför även varit föremål för buddhistisk förföljelse. Också i Madama Butterfly är det tydligt hur djupt rotad konflikten mellan buddhism och kristendom är. Cio-Cio Sans farbror blir exempelvis rasande när han får höra att hon har konverterat till kristendomen efter att ha gift sig med Pinkerton – buddhismen var nämligen en central del av samurajernas identitet. Ur Cio-Cio Sans synvinkel är det ett bevis på uppoffrande kärlek att övergå till sin mans religion, men för farbrodern framstår det som att förneka sina rötter och förfäder. Det är omöjligt att försona ett så allvarligt brott.

Hyeseoung Kwon i rollen som Cio-Cio-San dvs. Madama Butterfly 2018.

Vid tiden för operans händelser bodde det i Nagasaki många kvinnor som blev ”lokala hustrur” åt utländska soldater och handelsmän i staden. Men Cio-Cio San är ett undantag också i den gruppen. Hon kommer från en ärevördig samurajsläkt och som bara 15 år gammal tror hon förmodligen på Pinkertons fagra ord och förstår inte sin ställning som den amerikanska mannens lättsinniga romans. Det rentav orientalistiska utgångsläget är gemensamt för den ursprungliga pjäsen och Puccinis opera, men i operan kompenseras också personernas brister. Cio-Cio San själv har en starkare vilja i operan än i pjäsen, där hon är väldigt osäker och inte för fram sig själv nästan alls. Den imperialistiske Pinkerton, som i början framställs som självcentrerad, ångrar för sin del uppriktigt sin tanklöshet när han inser att den förälskade Cio-Cio San troget har väntat på honom. Förmodligen hade Pinkerton ingen som helst kulturell förståelse för händelserna och deras konsekvenser förrän vid operans tragiska slut.

I den bemärkelsen illustrerar Puccinis opera även vikten av kulturella möten och förändring, låt vara från sin tids perspektiv. Människor ser världen på olika sätt beroende på sin uppväxtmiljö och sina erfarenheter. Erfarenheter är livets rikedom, men kan också leda till fel beslut. Vi måste många gånger i livet ifrågasätta oss själva och våra omedvetna föreställningar och fördomar. Operor som Madama Butterfly och kraften hos konst ger en utmärkt möjlighet till det.

Text KUMI SHIMOZAKI
Skribenten är pianist och musikvetare
Foto HEIKKI TUULI