Skip to content

Operans och Balettens decennier

Finlands nationalopera och -balett har rötter som sträcker sig till 1870-talet och autonomitiden då det första gången bedrevs regelbunden operaverksamhet i Storfurstendömet Finland. Verksamheten fortsatte bara i några år, men 1910-talet såg en ny början i och med att Inhemska Operan uppförde sin första föreställning på Alexandersteatern.

Allt började med Pajazzo

Den internationellt framgångsrika sångstjärnan Aino Ackté och Edvard Fazer grundade Inhemska Operan som inledde sin verksamhet 2 augusti 1911 när de första tonerna av operan Pajazzo ljöd från orkesterdiket på Alexandersteatern, den ryska garnisonsteatern vid Bulevarden i Helsingfors. Ackté lämnade dock truppen redan våren därpå, så Fazer fortsatte ensam leda det som nu kallades Finska Operan och lotsade den genom de oroliga tiderna under första världskriget.

När Finland blev självständigt 1917 övergick den ryska egendomen i landet till staten, däribland den vackra men lilla garnisonsteatern i Helsingfors. Ett eget operahus för Finska Operan planerades i Helsingfors, för en självständig nation skulle ju ha sitt eget operahus i landets huvudstad. Det uppskattades dock att det skulle ta upp till tio år att bygga ett nytt hus, så Operan fick 1919 Alexandersteatern som tillfällig scen. Den tillfälliga lösningen blev dock slutligen längre än förväntat, så mycket som drygt 70 år.

Pajazzo inledde Inhemska Operans föreställningsverksamhet 1911.

Baletten presenterar Svansjön

Finska Operans chef Edvard Fazer var också intresserad av balett och på hans initiativ grundades en balettrupp vid Operan 1922. Fazer anställde balettmästare George Gé som ledare för truppen. Gé hade varit verksam i balettkretsar i S:t Peterburg och förde med sig en stark rysk balettradition till kompaniet. Finska Operans balett startade sin verksamhet ambitiöst med att uppföra Svansjön innan någon annan västeuropeisk balett hade framfört verket. I början av balettruppens verksamhet var merparten av dansarna fortfarande studerande vid dansskolor i Helsingfors och bara några av dem kunde då dansa i tåskor. I anslutning till truppen gavs också balettundervisning för att få nya dansare och kompaniets nivå steg snabbt.

Redan under Operans första decennier uppfördes också inhemska mästerverk som utvecklades till klassiker. År 1924 uruppfördes Leevi Madetojas opera Österbottningar som har utnämnts till nationalopera. Juha, baserad på Juhani Ahos roman, uppfördes 1935, likaså i tonsättning av Madetoja, medan versionen av operan som Aarre Merikanto skapade på 1920-talet fick sin premiär på Operan först 40 år efter att den komponerades. Den första inhemska helaftonsbaletten som sågs på Operan 1931 var Den blå pärlan komponerad av Erkki Melartin och med koreografi av George Gé.

Svansjön var det första verket som Finska Operans balett uppförde 1922.

Krigsårens undantagsförhållanden

Vinter- och fortsättningskriget innebar undantagsförhållanden också för Finska Operans verksamhet. Många sångare och dansare var i tjänst vid fronten och det var svårt att arrangera föreställningar. Alla ryska klassiker avlägsnades från repertoaren och exempelvis uppfördes baletten Sylfiderna där det bara behövdes en manlig dansare, Arvo Martikainen som då och då fick permission från fronten. Föreställningarna i Helsingfors gavs dagtid, eftersom staden på kvällarna var mörklagd för att skydda den mot lufträder. Det rådde brist på såväl scenografimaterial som tvättmedel, men dansarna fick ransoneringskort avsedda för tyngre fysiskt arbete som gav dem en större matranson.

Under kriget deltog Operans sångare och dansare i underhållningsturnéer i närheten av frontlinjen. Utöver turnéer med några personer uppfördes på tillfälliga scener byggda i terrängen hela operor och operetter som sågs av så många som 4 000 åskådare. Operan Carmen och operetten Grevinnan Mariza kompletterades med stora och färgstarka dansscener som också föll många frontsoldater i smaken. Många av dem såg sin första opera- eller operettföreställning vid fronten.

Operan Carmen uppfödes i Valkeasaari på Karelska näset 1943 under fortsättningskriget.

Turnéer och världsstjärnor

Finska Operan återhämtade sig snabbt efter kriget. Svansjön fick Sverigepremiär 1947 när Finska Operans balett besökte Stockholm och operan reste till Leningrad 1957. I slutet av samma decennium gjorde baletten också en omfattande turné i Nordamerika. Samtidigt kom gästande världsstjärnor till Finland. Finlands läge mellan öst och väst möjliggjorde på ett unikt sätt stjärnbesök från såväl öst som väst under kalla kriget. Operans nya chefdirektör Alfons Almi initierade en internationell balettfest som arrangerades 1957 och där möttes för första gången dansare från Sovjetunionen och USA.

Utöver internationella turnéer uppfördes sommartid opera- och balettprogram på olika håll i Finland. Sångarna och dansarna hade svårt att få inkomster utanför spelåret utan regelbunden semesterlön, så Alfons Almi arrangerade omfattade inhemska turnéer till vilka han anställde artister från Finska Operan. På turnéerna reste artisterna med tåg mellan orterna och sovvagnarna var deras hem under de en månad långa turnéerna. Tåget tog artisternas vagnar varje dag till en ny ort där en ny ivrig publik väntade på gästerna.

Baletten besökte Stockholm flera gånger efter kriget. I besöket 1954 deltog Jaakko Lätti, Margaretha von Bahr, Elsa Sylvestersson, Klaus Salin, Maj-Lis Rajala, Oiva Ollikkala, Doris Laine och Uno Onkinen.

Operan får egen orkester

En betydande förändring i Operans verksamhet skedde 1956 då Finska Operan började få regelbundet statsunderstöd och namnet byttes till Finlands nationalopera. Det innebar också en förändring för balettskolans verksamhet. Skolan, som hade varit en del av Operan sedan 1942, kunde nu bli en ren yrkesläroinrättning dit eleverna antogs med urvalsprov och inte längre enligt möjlighet att betala terminsavgifterna.

Nationaloperans utveckling bromsades dock ända in på 1960-talet av avsaknaden av en egen orkester. Helsingfors stadsorkester spelade på opera- och balettföreställningarna, men orkestern hann inte delta i tillräcklig utsträckning i repetitionerna. Läget ändrades 1963 när Nationaloperans egen orkester inledde sin verksamhet. Orkestern bestående av skickliga unga musiker kunde fokusera helt på att repetera och framföra operor och baletter.

Juhani Raiskinen blev operachef 1973 och han införde också operor om vanliga finländare på repertoaren. Joonas Kokkonens De sista frestelserna och Aulis Sallinens Det röda strecket blev stora framgångar och finsk opera fick uppföras på världens stora scener såväl i New York som i London. Samtidigt skapades också nya inhemska baletter, den kändaste är Marjo Kuuselas koreografi Sju bröder till Eero Ojanens musik.

Nationaloperan fick en egen orkester 1963.

Äntligen ett eget Operahus

Byggandet av ett eget operahus i Helsingfors sköts upp decennium efter decennium på grund av svårigheter med finansieringen. Alexandersteaterns utrymmen hade ända från början varit ohjälpligt små för Operan och fastän huset på 1950-talet hade fått en tilläggdel med nya repetitionssalar och omklädningsrum, hade man varit tvungen att sprida husets funktioner till närliggande kvarter. De existerande utrymmena motsvarade inte heller längre tidens krav. Exempelvis visades Svansjön inte längre på det gamla husets trånga scen, där klassiska baletter måste uppföras i anpassade versioner på grund av det alltför begränsade scenutrymmet.

Efter att chefdirektör Alfons Almi gått i pension 1971 fokuserade han på att skaffa operan ett nytt hus. År 1975 hittades slutligen en plats för Operahuset vid Tölöviken, på den tidigare sockerfabrikens tomt, och Helsingfors stadsfullmäktige beviljade en preliminär reservation för huset efter en mångskiftande diskussion. En arkitekttävling utlystes för det nya operahuset 1976 och i januari 1977 utsågs projektet Scalapuikko av de tre unga arkitekterna Eero Hyvärinen, Jukka Karhunen och Risto Parkkinen till tävlingens vinnare.

Men problem med finansieringen förhalade projektet, för pengarna som samlats för huset räckte bara till byggnadens planering och det gick inte att finansiera byggprojektet i miljonklass med inkomsterna från tipsmedel. Till slut reserverades medel i regeringens tilläggsbudget 1982 för att starta operahusets byggande 1987. Husets grundsten lades 1988 och huset invigdes slutligen 20 november 1993. På öppningskvällen uppfördes på huvudscenen Aulis Sallinens opera Kullervo, och  en ny version av Svansjön var självklar som balettens premiär under öppningsveckan.

Det nya husets fullstora scen och tidsenliga publik-, repetitions- och omklädningsutrymmen tog Nationaloperan till en ny nivå. Nu blev det möjligt att genomföra stora, även internationellt betydande produktioner, och exempelvis den första finska Ringen fick sin premiär i regi av Götz Friedrich 1996–1999. Balettruppen ökades i storlek i och med att klassiska helaftonsbaletter nu kunde uppföras i sin fulla längd på den stora scenen. En egen arena för operor och moderna dansverk i mindre skala fanns på det nya husets lilla scen i Almisalen, namngiven efter tidigare chefdirektören Alfons Almi som lotsat operahusets byggprojekt i många år.

Det nya Operahuset reste sig vid Tölöviken i början av 1990-talet.

Internationell verksamhet och direktsändningar till hemmasoffan

På det nya årtusendet har opera och balett blivit allt mer internationella och mångsidigt synliga konstformer. Det har gått att ta in internationella samproduktioner på scenen som uppfyller internationella mått och allt fler nya premiärer har också kunnat genomföras genom att hyra produktioner från andra operahus. Operans och Balettens konstnärsgarde har utvecklats till en mycket internationell grupp med sångare, dansare och orkestermusiker från olika hörn av världen från Japan till Brasilien och från Australien till Kanada.

Den tekniska utvecklingen har gett nya möjligheter att göra opera och balett tillgängligt för alla finländare och rentav hela världen. Den första televiseringen från Operahuset gjordes redan i början av TV-eran 1957 med en direktsändning av Svansjön, men regelbundna liveströmningar och inspelningar kunde inledas 2015. Operahuset fick egen direktsändningsutrustning med fjärrstyrda robotkameror och utöver TV-sändningar kan direktsändningar och inspelningar ses på webbens streamingtjänster såväl på Operans och Balettens egen kanal Stage24 som på Yle Arenan och på den internationella tjänsten OperaVision.

Inspelningar fick en enorm betydelse under coronapandemin när samlingsbegränsningarna stängde salongerna för publik. Operan och Baletten var då bland de främsta att erbjuda inspelade föreställningar att ses hemma i soffan. För första gången genomfördes också en hel premiär på huvudscenen som direktsändning utan publik i salongen, när den nya versionen av Svansjön fick sitt uruppförande på TV och i streamingtjänster som inledning på Balettens hundraårsjubileum i januari 2022.

Ny publik har också lockats till Operahuset på 2010-talet med en mångsidig repertoar som utöver traditionella opera- och balettverk också har innehållit mer underhållande produktioner. Publikens storfavoriter blev exempelvis succémusikalen Fantomen på Operan samt Snödrottningen och Den lilla sjöjungfrun som kombinerade balett och andra konstformer.

Det nya operahuset gav också möjlighet till publikarbete riktat till barn, unga och specialgrupper, som under årens lopp har utvecklats till en mångsidig helhet från foajéoperor och konststunder för barn till tedanser för seniorer. I och med publikarbetet kan opera och balett även föras ut till olika håll i Finland genom verkstäder samt barn- och ungdomsföreställningar.

Förutom genom publikarbete och direktsändningar har Operan och Baletten setts runt om i Finland på 2010- och 2020-talen bland annat på Balettens sommarturnéer, många gästföreställningar samt på Operans och Balettens arenaturné.

Operans och Balettens chefer

Chefer och chefdirektörer

  • Edvard Fazer 1911–1938
  • Aino Ackté 1938–1939
  • Oiva Soini 1939–1952
  • Sulo Räikkönen 1952–1955
  • Alfons Almi 1955–1971
  • Jouko Tolonen 1956–1960
  • Kaj Kauhanen 1971–1972
  • Leif Segerstam 1973–1974
  • Juhani Raiskinen 1974–1984
  • Ilkka Kuusisto 1984–1992
  • Walton Grönroos 1992–1996
  • Ulf Söderblom 1996
  • Juhani Raiskinen 1997–2001
  • Erkki Korhonen 2001–2007
  • Päivi Kärkkäinen 2007–2018
  • Gita Kadambi 2018–

Operans konstnärliga chefer

  • Aino Ackté 1911–1912
  • Armas Järnefelt 1932–1936
  • Tauno Pylkkänen 1960–1965
  • Ulf Söderblom 1970–1973
  • Jorma Hynninen 1984–1992
  • Mikko Franck 2007–2013
  • Lilli Paasikivi 2013–2023
  • Thomas de Mallet Burgess 2023–

Balettens konstnärliga chefer och balettmästare

  • George Gé 1921–1935, 1955–1962
  • Alexander Saxelin 1935–1954
  • Birger Bartholin 1954
  • Into Lätti 1962–1963
  • Dimiter Parlic 1968–1969
  • Elsa Sylvestersson 1969–1971
  • Alan Carter 1971–1972
  • Elsa Sylvestersson 1972
  • Irina Hudova 1972–1973
  • Konstantin Damianov 1974–1979
  • Derek Westlake 1980–1981
  • Gradimir Pankov 1981–1984
  • Doris Laine 1984–1992
  • Jorma Uotinen 1992–2001
  • Dinna Bjørn 2001–2008
  • Kenneth Greve 2008–2018
  • Madeleine Onne 2018–2022
  • Javier Torres 2022–

Chefsdirigenter

  • Jussi Jalas 1958–1973
  • Ulf Söderblom 1973–1993
  • Miguel Gómez–Martínez 1993–1996
  • Okko Kamu 1996–1999
  • Muhai Tang 2003–2007
  • Mikko Franck 2006–2013
  • Michael Güttler 2013–2016
  • Hannu Lintu 2021–

Text JUSSI ILTANEN
Bilder ARKIVET FÖR FINLANDS NATIONALOPERA OCH _BALETT