Skip to content

Mångkunniga musiker i orkesterdiket

Vet du hur stort sortiment av instrument en slagverkare i operaorkestern kan ha? En stor del av musikerna trakterar ett enda instrument, men slagverkarens repertoar kan beroende på verket bestå av så många som tjugo olika instrument.

I operaorkestern delas slagverkarna i två grupper, pukslagare och andra slagverkare. ”Under en föreställning spelar pukslagaren oftast enbart pukor eller timpani, men till slagverkarens grundset hör bastrumma, cymbaler, triangel och virveltrumma, eller flera av dessa”, berättar slagverkaren och vicestämledaren för pukorna Heikki Parviainen.

Ofta utvidgas sortimentet med ett urval andra instrument såsom klockor, gonggonger, xylofoner,  kastanjetter, klockspel, rörklockor och andra perkussionsinstrument. ”Exempelvis i Puccinis opera Madama Butterfly finns det gonggonger, eftersom operan utspelar sig i Japan och kompositören ville att det skulle höras i musiken”, säger Parviainen.

I vissa verk förekommer så många instrument att det krävs fler musiker. ”Bland operatonsättarna hör Sjostakovitj till dem som skrev en mängd slagverksstämmor i sina verk. I operan Lady Macbeth från Mtsensk var vi visst åtta slagverkare som spelade samtidigt. Å andra sidan finns det verk som kräver tjugo olika instrument men de spelas turvis så att en musiker räcker till”, förklarar Parviainen.

För mera sällsynta effekter finns det sedan olika knep. ”Om tonsättaren vill ha med några mycket specifika typer av sound, så kommer det oftast an på slagverkarna att producera dem. Det må nu sedan vara fråga om visselpipor eller om att krossa glas eller spela på ett leksakspiano; det är vi som skall klara skivan. Jag har till och med en gång spelat på en trälåda med eldröda kvastar.”

”Om tonsättaren vill ha med några mycket specifika typer av sound, så kommer det oftast an på slagverkarna att producera dem.”

Operaorkestern är enligt Heikki Parviainen en inspirerande arbetsplats. Orkestern är en viktig del av operorna och dansverken, och den har en avgörande inverkan på föreställningens stämning.

Ur slagverkarens synvinkel sett är alla verk sinsemellan väldigt olika varandra. ”Ibland går hela uppgiften ut på att bara spela sju slag med cymbaler, ibland spelar vi hela verket igenom. Den varierande repertoaren gör detta arbete intressant och givande. Oberoende av vad som skall spelas i ett givet ögonblick, så är det viktiga hur den egna stämman tjänar helheten och verkets anda. Det är det som gör arbetet spännande.”

”Avvikande från till exempel en konsert, så hör operamusiken alltid ihop med det som sker på scenen. I kampscener spelar vi aggressivt, kärleksscenernas musik spelas naturligtvis med andra betoningar”, förklarar Parviainen.

Ibland har det faktiskt hänt att jag tittar på scenen och ser hur fint det är och lyssnar på den snygga musiken. Men, vänta nu, någonting saknas – det är ju jag!”

I jämförelse med till exempel violinisterna kan slagverkarna under en föreställning ha pauser på upp till en timme utan att ha någonting att spela. I orkesterdiket finns en dörr bakom slagverkarna som man kan använda om man inte har något att spela på en längre tid.

”Det måste emellertid ske oförmärkt, under pausen, under applåderna eller då orkestern spelar högljutt. Publikens koncentration får inte på något sätt störas av våra rörelser”, berättar Parviainen. Under långa pauser övar han, spelar någonting för ro skull eller vilar. Under de allra längsta pauserna skulle man rent av hinna gå i bastun i lugn och ro, innan man skall tillbaka till orkestern.

Visst kan man också stanna kvar i diket under sina egna pauser och njuta av föreställningen, men då får man vara uppmärksam. ”Ibland har det faktiskt hänt att jag tittar på scenen och ser hur fint det är och lyssnar på den snygga musiken. Men, vänta nu, någonting saknas – det är ju jag!”

Text TUIKE LEHKO
Svensk översättning JAN GRANBERG
Foto HEIKKI TUULI och MIRKA KLEEMOLA